Drick banner 392 x 80

Drick banner 392 x 80
Alf Tumble

Alf Tumble

Nybliven dryckesskribent på Dagens Nyheter och författare till boken Drick! Skriver även regelbundet i Livets Goda & Nöjesguiden. Alf är utbildad sommelier men har aldrig serverat en droppe eller aspirerat på titeln. Han älskar dryck i kombination med upplevelse och passionen delas hyfsat lika mellan vin, öl och cocktails. Kärleksreserver finns alltid till vin från Piemonte och real ale från England. Tillsammans med Mikael Christiansson initiativtagare är till Popit.nu E-post: alf@popit.nu

Kategorier

Medoc Marathon 2014 – hatten av!

Le Chapeau

För ungefär en vecka sedan satt jag med stumma vader och ohjälplig törst på en vinmiddag i Saint Estèphe. Några timmar tidigare hade jag passerat 60 slott och till slut mållinjen för 30-årsjubilerande Medoc Marathon i Bordeuax.

Att jag bestämde mig för att springa min första mara – den klassiska distansen 42,2 kilometer, mobilkartan nedan visar lite fel – i just Bordeuax var på något sätt oundviklig. Jag behövde en morot. Något som kunde få mig att kuta runt Södermalm med omnejd 3-4 dagar i veckan från februari till september. Målet förändrades under tiden. Från att bara ta mig runt och dricka vin till att hålla jämnt tempo och göra en tid under 3.30.

Medoc-marathon-2014-route

På flyget ner till Bordeaux  stötte jag på en man utklädd till präst. Redan då förstod jag att loppets maskeradtema ”Carnivals of the world” var på allvar. Själv hade jag ingen tanke på att klä ut mig. Skor, linne, keps och två energigels tejpade på varsin överarm var vad mina löparvänner hade sagt åt mig. Jag hade till och med frågat mitt team Chateau Lafon-Rochet om de hade någon dresscode och fått beskedet att detta var frivilligt.

Senare under kvällen blir det sofistikerad slottsmiddag med värdparet Diane och Michel Tesseron, deras vänner, extra kolhydrater till oss löpare (har aldrig sett pastaskruvar serveras i Bordeaux) samt tre olika viner: 2007, 2005, 1985. Tre årgångstypiska viner där 07 var härligt öppen och pigg medan 05 var krallig och sluten trots hela dagen i karaff. 85 var exakt så mogen som jag föredrar klassisk röd bordeaux – med ena foten fortfarande kvar i ”livet” och den andra begravd i mysig mylla. Dessvärre blev det bara en sipp av varje, jag höll igen, två vita veckor innan loppet var planen, dumt att chansa nu. Vid desserten vänder sig en äldre dam vid bordet mot mig och frågar:

– So, monsieur Alf, since you’re not dressing up tomorrow I guess your costume is just ”Swedish”, right?

– Eh. I suppose so. Costume Suédoise!

Loppet
MedocAlf8.45 morgonen därpå stod vi redo på startlinjen i Pauillac. På vägen till starten möter vi allt från utklädda avatarer till ballongtransor och Fred Flinta-kopior. Jag sticker iväg en snabbis för att värma upp och uträtta diverse morgontoalett men möts vid återkomsten av ett kravallstaket. Alla 10 000 löpare verkar ha slutit upp medan jag letat efter rätt buskage. Trycket på nummerlapparna i år var stort då Medoc Marathon firar 30 år. Tros att de flesta som springer gör det mest på skoj och för att dricka vin fulltecknades registreringen i ett nafs. Varje vinslott som vill ha med ett lag har dock ett antal nummerlappar reserverade. Slotten tävlar internt mot varandra med löparnas sammanlagd tid och det finns den charm i att en lägre klassad producent för en gångs skull kan slå ett välrenommerat slott. Mitt lag var alltså Lafon-Rochet. Ett slott på appellationsgränsen mellan St Estèphe och Pauilliac. Granne med Cos d’Estournel och  Lafite men med betydligt lägre prislapp. Husbonden Micheles Tesserons bror driver Pontet-Canet ett par kilometer längre bort, båda ägs nu av cocgnacfamiljen Tesseron.

medoc starten

Starten går! Fyrverkeri, samba och konfetti. Jag kommer iväg bra efter att två spanjorer lyft bort staketet och banat väg för oss utanför. De första 5km är flacka och följer floden uppströms. Min klocka visar 4.29/km vilken känns som ett bra tempo att hålla fast vid. Det är lätt att dras med och springa för fort i början. Mitt mål är att försöka ligga runt 4.30/km så länge jag orkar, förhoppnings upp till 30 km, och sedan slita resten.

Loppet både startar och går i mål i den lilla byn Pauillac. Däremellan passerar vi vingårdar och slott, totalt sett löper 7 kilometer av loppet genom vingårdarna på grusiga stigar – Graves – perfekt för terroirbeskådning på nära håll men tufft att springa på. Resten är svagt kuperad asfalt.

MedocM1

Första vätskekontrollen, eller ”den lilla frukosten” som den benämns, är vid Chateau Montrose efter 5 kilometer. En dj pumpar franska afrobeats och de första vinglasen står uppdukade bredvid croissanter, apelsinklyftor och lyckligtvis några vattenflaskor. På väg runt hörnet hör jag folk som ropar ”Aller Alf! Aller Alf!” Eller? Har jag fans på Montrose? Fett, tänker jag och får extra energi. Snart hör jag fler röster ”Bravo Alf! Aller Alf!”. Först då går det upp för mig att mitt förnamn är tryckt stort på nummerlappen så att alla kan se. Bravo Alf.

Efter drygt en mil börjar vi närma oss St Estpèhe och där jag huserar. Banan går inte förbi slottet men däremot grannen Cos d’Estournel där vår hejaklack borde stå. Benen känns lätta, men något familjärt ansikte ser jag inte. Å andra sidan hejar alla friskt. Några kvinnor ropar exalterat ”Sexmachine! Sexmachine!” och nu fattar jag snabbare. Killen som springer framför, han med en rosa kaninsvans på rumpan, har en t-shirt med texten ”I’m a sexmachine”. Jag flyter med i skuggan av kaninen, suger åt mig hejaropen och springer så småningom om honom.

Halvvägs

Vid 20 kilometer känns allt fortfarande bra. Solen börja värma ordentligt och när jag passerar Pontet-Canet rycker jag av mig min ena energigel. Jag har fått nytt löparsällskap av en liten man med prickiga shorts och korkhatt. Han är poppis bland publiken som ropar ”Le Chapeau! Aller Le Chapeau!”. Mannen vinkar och ler. Vi småpratar lite och han visar sig vara Belgiens viktigaste vinhandlare av bordeauxviner. Det är 9:e året han springer och han beklagar sig över värmen. I övrigt ser jag inte skymten av några utklädda löpare.

Medoc-Marathon1

Vätksekontrollerna avlöser varandra. I en vingård sitter en jazztrio och i en annan står ett hårdrocksband med en rejäl stack av Marshall-stärkare. Vid La Tour Carnet, 28 km tror jag,  pumpas det Daft Punk och även om jag tappat lite i tempo känns det fortfarande relativt lätt. Jag hoppar över ostron och glasskontrollen men gör hi-five med en hel skolklass och springer genom en ”bro-bro-breja-tunnel” utan att förlora fart. Jag stannar en sekund för att dricka ordentligt. Le Chapeau stannar och gör det samma. Vi fortsätter upp mot Ducru-Beaucaillou och någonstans i vingården som gränsar mot Latour måste jag stanna för att kissa lite snabbt. Hatten springer förbi, gör tummen upp och ser förvånansvärt pigg ut.

Terrängen vid 34 kilometer är kuperad och banan zick-zackar genom vingårdarna vilket gör det svårt att få till något flyt. Nu börjar slitet tänker jag. Det är nu alla träningstimmar förhoppningsvis ska ta mig i mål. Vid 37 kilometer når jag äntligen Lynch-Bages. En man följer efter mig med en bricka full Medoc 3av entrécôte och vinglas. Jag avböjer men orkar inte le längre, blir nästan sur. Till slut får jag äntligen en vattenflaska som jag häller ut över huvudet. ”Aller Alf, Aller Alf!” Nya hejarop får mig att kämpa vidare runt nästa gathörn. Jag skymtar skylten 40 km. Jag är åter tillbaka i byn Pauillac, vill bara lägga mig ner och bryta. När kommer 41 kilometerskylten??? Jag kollar på klockan 3.10.30. Va fan! Till slut hör jag speakerrösten från målområdet. Någon måste ha glömt att sätta upp den där jävla skylten. Eller så var det bara jag som inte orkade lyfta blicken tillräckligt. När jag äntligen ser målrakan får jag ny energi och  spurtar sista biten. Jag  hinner i kapp Le Chapeau och vi tillsammans korsar vi mållinjen på 3 timmar 16 minuter och 12 sekunder.

Efterfest

Efter målgången, när jag fått min goodiebag med riedeglas och en flarra vin, träffas alla löpare i ett tält med en stor kaloribuffé. En dj spelar franska eurofavoriter och dansgolvet fylls på snabbt. Jag sänker några snabba öl, äter lite chips och smågodis. Energin återvänder och med den en smått euforisk känsla, en dopaminutsöndring inte helt olik den när vi fick vårt första barn. Mäktigt. Efter en och en halv timme har jag fortfarande inte sett röken av någon löpare i mitt team. Jag bestämmer mig för att upprymd promenera tillbaka till slottet – en nätt nerjogg på 6 kilometer. Väl hemma vid slottet möts jag av alla jag känner. De har precis satt sig vid lunchbordet och entrecôten är transcherad. Nu börjar festen!

bild-1Senare på kvällen blir det stor middag och vinprovning i St Estephé. Vi sitter slottsvis och alla har fåt en låda med vinflaskor på bordet. Min host, Michel, har för säkerhets skull tagit med sig en extra låda godis under bordet. Till kvällens favoriter hör Ch. Lafon-Rochet 1995 och Les Pagodes de Cos 2004 (Cos andravin). Mitt i stimmet mellan varmrätten och osten skymtar jag ett bekant ansikte längre bort i salen– Le Chapeau! Tack för allt kompis. Vi ses nästa år.

PS. Jag vill också passa på att tacka mina löparkompiscoacher Magnus och Gabriel för tips och support samt Anders Szalkai för ett grymt träningsschema. Bilderna är delvis mina egna och delvis andras, tack för lånet.

Det här blir mitt sista inlägg här på Popit, men mina skribentkollegor styr skutan vidare så fortsätt följa Sveriges mest dedikerade dryckesblogg. Det tänker jag göra! /Alf

Let’s Pop Music!

Det finns ett ljud som mer än något annat signalerar att nu börjar festen. Ljudet av en vinkork som poppar ur flaskan. Tillsammans med Håkan Lidbo, musikproducent och ljudkonstnär, har vi utforskat hur dessa pop-ljud låter. Vilken ton de har? Låter alla likadant? Vilka beats rimmar bäst med vilken korkskruv?

Vår dokumentation av några veckors vinöppnande resulterade i en liten låt.
Let’s pop it!

http://youtu.be/j_pCo20z3Zw

/Alf Tumble

Mixa egen låda

Mixa egen lada

Lådvin behöver varken betyda bag-in-box eller svindyr 12-flaskorslåda från Bordeuax. Vinimportörerna Vinik, Vin & Natur och Vinlådan gör alla egna sexpackslådor med olika producenter. Winetrade bjuder valfrihet i sitt sortiment via privatimport så länge du väljer minst sex viner totalt. Senast ut i raden är nätvinhandlaren Winefinder där kravet är minst  tolv flaskor för att sätta ihop sin egen låda. Och det är precis vad jag har gjort.

Än så länge bara en liten del av Winefinders sortiment ”plockbart”. Men för att underlätta, och marknadsföra, har de anlitat Europas bästa tävlingssommelier, den mycket begåvade Arvid Rosengren. Utifrån min egen smak beställde jag tre av Arvids rekommendationer – viner till rimliga priser och som i dagsläget inte finns på Systembolaget.

ProduttoriDomaine Gauby Calcinaires Blanc 2011 (159 kr) är ett vitt vin från Roussillon gjort på 50 procent muscat, 30 procent chardonnay och 20 procent maccabeu. En krispig, mineralstolt och allmänt angenäm upplevelse du lätt stjälper i dig innan middagen står på bordet. Har du för avsikt att äta något grönt eller kanske rentav skaldjur eller fet firre är det här flaskan på bordet. Ska du äta lika elegant käk – eller inget alls – fast med mer protein ligger röd transparent bourgogne när till hands. Dupont Tisserandot Les Echezeaux, Marsannay 2010 (199 kr) är ett fint exempel på burgundisk lättsamhet utan att bli alltför  fatflörtig eller dyr. Ett seriösare vin, i min bok, från samma år men för mindre peng är fantastiska Produttori di Barbaresco, Barbareso 2010 (179 kr). Ett vin att åldras med om du vill, men kanske inte gå i pension med. Svingott och fokuserat. Blygsamt  i början och klassiskt tvär i slutet, precis som sig bör. Upplagt för merköp.

Missionen, passionen & uppdraget

Solvalla

Igår deltog jag i en paneldiskussion på Systembolagets Solvalla-konferens. Med i panelen satt Emil Sallnäs, VD Giertz vinimport, och Anna Karlstedt, Förbundsordförande IOGT. Syftet med panelen var att dryfta hur bolaget ska bli bättre, och efter att Popits inlägg ”Vad saknar du på bolaget?” landade väl såg jag ingen anledning till att inte vara med. Min input i korta drag handlade om att fortsätta arbetet med ett eklektiskt ständigt utbytbart sortiment, hänga med i tidsandan, göra nät- och butiksupplevelserna inspirerande och renodla verksamheten/kompetensen i form av separata butiker för öl, vin och sprit.

Nu var denna 30-minutersövning egentligen ingen diskussion, snarare tre monologer. Men det dök upp en fråga från en kvinna i publiken: ”Hur ser du på att jobba med och glorifiera alkoholhaltiga produkter när det finns en sådan tydlig baksida (alkoholism)?” En vettig fråga. Särskilt i det här forumet (monopolets uppdrag är som bekant att sälja alkohol och varna för konsumtion i samma andetag).  Jag tror att mitt svar gick fram väl. Men jag tänkte ändå att det vore läge att förtydliga hur jag ser på mitt uppdrag dryckesskribent och vindrickande medmänniska. Oavsett om jag skriver här på Popit, i folkliga Dagens Nyheter, i ungdomliga Nöjesguiden eller delar en flaska i podcasten eller på TV4 är min inställning densamma. Jag vill att du som läser eller lyssnar ska dricka bättre. Inte mer. Jag vill att du ska bry dig om vad du har i glaset. Få dig att upptäcka nya drycker och gärna spendera en extra slant för en större upplevelse vid matbordet. Måhända romantiserar jag ibland men gastronomi är min agenda. Inte alkoholpolitik. Jag är, liksom hela svenska folket, väl informerade om alkoholens baksida. Glasklart.

Årets bästa vin 2013 – Alf Tumble

LucaDet är lätt hänt att man uppfinner nya kategorier och tävlingsgrenar när det bästa ska koras. Se bara på alla restauranggalor – en oöverskådlig mängd priser för att ingen ska bli glömd (och för att locka fler sponsorer). Förra året gjorde jag precis samma sak. Vräkte ur mig 28 årets-bästa-hyllningar för att göra det lätt för mig. I år blir det bättring! Alla som skriver på Popit har valt ut EN flaska var, en dryck som helt enkelt fått våra vinhjärtan att slå dubbelslag 2013. Subjektivt och osponsrat. I mitt fall heter årets flaska Roagna Langhe Rosso 2006

Motivering: Av klassificeringen förpassad till kategorin ”standardnebbiolo”men låt dig inte luras, här har vi ett vin som skåpar ut många flaskor med ”Baraolo” eller ”Barbaresco” tryckt på etiketten. Ett vin som fick min personliga piemontebägare att rinna över av lycka och fyllas på igen.

Luca Roagna har en egen stil som lyfter fram essensen av nebbiolo. Hans viner från lägena Asili och Paje i Barbaresco är fantastiska uttryck på vad druvan nebbiolo kan åstadkomma i rätta händer, och framför allt i rätt jord. Flaggskeppsvinet Crichet Paje tillhör regionens absoluta topp-5 och 1978:an är en av mina största vinupplevelser någonsin. Hur glad blir man inte då när samma producent släpper en Langhe Nebbiolo anno 2006 för i sammanhanget fjuttiga 209 kronor? Samma år som konkurrenterna släpper 2011.

Roagna 2006Begrepp som ”mini-barbaresco” räcker inte. 2006:an har både struktur och finess som en bättre barolo utan att vika en tum från varken ursprung eller husstil. Klassiska aromer av rosor, läder, bigarråer, tjära, mint och varm höst varvas i lager på lager för att landa i en tät famn av mumsiga tanniner. Elegant och fullmatat på samma gång. Långlivat men svårsparat.

Smolket i bägaren må vara att vinet sålde slut i ett nafs efter att ha kvalat in från beställningssortimentet (så kan det gå när man förstalistar ett vin i DN (sorry!) och när den kollektiva bloggosfären lovsjunger). Positivt i sammanhanget är dock att årgång 2008 ersätter och finns tillgänglig i de flesta butiker. Ett bra vin det med, men med enklare struktur. Testa! Ni som har en 06:a kvar kan skatta er lyckliga – posta gärna era tasting notes som kommentarer – och låt oss hoppas att 2014 blir ett riktigt gott nytt vinår.

Bordeaux i fyra genertioner – Gruaud-Larose

GL-1

En av min första och största vinupplevelser har jag bordeauxslottet Chateau Gruaud-Larose att tacka för. Och givetvis även min kursare på sommelierutbildningen, Jonas från Tranan, som hade tagit med sig flaskan. Vi var fem nybakade vinnördar som sågs en kväll för att fira examen. När det blev läge att öppna kvällens höjdpunkt, Gruaud-Larose 1982, gick givetvis korken sönder. Och eftersom karafferna var slut dekanterade vi vinet genom ett kaffefilter i en blomvas. När vi slutligen fick doppa näsan i glasen visste euforin inget stopp. Ett makalöst livligt vin med djup, sömlös frukt och klassisk jordig elegans. De bästa av två världar möttes vid mittlinjen. Så komplett.

Sedan dess har jag haft förmånen att få dricka vinet en gång till. Det var på 12 x 8 till avsmakningsmeny och deja vu-upplevelsen var total.  Även om mina förväntningar vara maxade och vinet var åtta år äldre fanns magin kvar. Lite glesare och lite jordigare men fortfarande ett stort vin. Det var därför jag, återigen, kände fjärilarnas vingslag när det vankades presslunch med producenten själv. Fyra generationer, sex flaskor vin, en regnruskig novemberdag i matsalen på Ulla Winbladh.

Larose de Gruaud 2005 (379 kr)
Chateau Gruaud-Larose 1975 (från magnum)
Chateau Gruaud-Larose 1989 (ca 1 800 kr)
Chateau Gruaud-Larose 1998 (ca 900 kr)
Chateau Gruaud-Larose 2000 (ca 2 200 kr)
Chateau Gruaud-Larose 2005 (ca 1 200 kr)

Först ut var ett av de två ”andraviner” som GL producerar. En fortfarande mycket ung, bärig och stram krabat som snabbt hamnade i skuggan av resten av startfältet. När gamlingen från 1975 föddes lagrades vinerna fortfarande på cementtankar. Och i glaset samsades svart te, torkade blommor och en skvätt kompostsaft. Smakmässigt ett fullmoget och relativt glest vin, men att bara dofta räcker långt. Annat ljud i lådan blev det när den mörkare och fatdrivna 89:an landade i gommen. Doften påminde mig om första gången jag drack 82, då frukten var i framkant, men här i ett mer bombastiskt uttryck. Ett underbart vin med söt frukt, choklad, salvia och ett trevligt tanninbett kvar. Om man ska klaga på något så saknar väl 89:an en gnutta precision. Men vem behöver de när kock Pelle Johansson i samma veva serverar grym bouff-gryta med smörmättat mos?

GL-2Om 80-talet var slottets storhets tid under de fyra senaste generationerna (i modern tid, 20- och 60 -talets sägs också ha sin charm…) så var 90-talet desto knepigare. Vinmakningen moderniserades och vinerna förlorade lite i karaktär. 1998 var första årgången med den nya ägaren familjen Merlaut. Vinet utmärker sig med plommonfrukt, rostade ekfat och med mogna tanniner. Aningen utvecklad i doften men desto yngre i smaken. Behöver, liksom nästa vin, några år till på flaska. Årgång 2000 är fullmatat, varmt och oförlöst. Ett vin som jag i dag finner alltför extraherat och maffigt. Det är inte helt omöjligt att det här vinet går samma väg som 1989 för en som har tålamod. Sista flaskan kommer från ännu ett toppår då flaskpriserna sköt i höjden. 2005. Fortfarande purung med viol, vanilj och mörka fruktkarameller på nosen. Tät och strukturerad. Svårt att säga vad som kommer att hända, men efter dagens mognadslektion färskt i minnet vore det en skymf att poppa en flaska idag. Och för dig som inte har tålamod så finns de drickasmogna flaskor på auktioner att köpa för samma peng, om inte billigare. Bara att hojta till om du vill splitta en låda :)

Chateau Gruaud-Larose ligger i Saint-Julien och förfogar över 80 hektar vinmark. Förstavinet görs på cirka 60 procent cabernet, 30 procent merlot, 6 procent cabernet franc och 4 procent petite verdot. 200 000 flaskor produceras samt lika många av andravinet Sarget och Larose de Gruaud. Vinet importeras av Janake Wine Group.

Nya glas i provningsrummet, hallelujah!


glas!En dröm är på väg att gå i uppfyllelse. De standardiserade små  ISO-glasen i Systembolagets provningsrum, de till vänster på bilden, kommer äntligen att ersättas av Riedel Ouverture Red, en personlig favorit med större kupa och tunnare glas.

Jag mins mina första provningar på Systembolaget. I en liten väska bar jag med mig fyra egna glas. Riedel Ouverture Red. Ambitionen höll i tre veckor, sedan rättade jag mig i ledet och provade med de tillhandahållna ISO-glasen. Nu kanske du tycker att det låter snobbigt och pretentiöst att klaga på kvaliteten hos provningsglasen, särskilt då hela Sveriges vinjournalistkår har använt dess sedan urminnes tider. Må så vara. Inget vin förtjänar att konsumeras i detta glas, så varför ska de användas för provning? Själv äger jag tolv stycken vilka jag endast använder för att prova sprit.

ISO-glas2Tanken med framtagandet av ISO-glaset lär ha varit att alla i hela vinvärlden skulle kunna bedöma vinet efter samma förutsättningar. Att den lilla glaskupan förminskar de flesta viners arom och att den lilla öppningen påverkar var vinet träffar tungan var det ingen som brydde sig om. Det nya provningsglaset på Systembolaget har alltså både större volym, öppning och tunnare glas. Foten är något kortare än normalt annars påminner det om ett öppnare vitvinsglas. Hur gynnar detta vinet? Framför allt är det seriösa viner i behov av luft såsom kralliga bordeauxer och fatrostade chardonnayer. Men även och kärva barolos och parfymerade albariño kommer att få det svängrum de förtjänar. Även svavelstinna boxviner kommer få den snabbluftning de måste ha för att bli drickbara. Med andra ord en vinst för alla.