Vi guidar dig i dryckesvärlden

Bruno Paillard och grannarna Hannu


Från den dag då jag för första gången drack Bruno Paillard 1996 Assemblage har jag haft ett gott öga till det unga lilla Champagnehuset. Ungt –  för att det startades så sent som 1981. Litet – för att det bara producerar 500.000 flaskor per år, vilket kan jämföras med Moët & Chandon som årligen trycker ut 26 miljoner buteljer från sina dryga 500 hektar vinodlingar.

När Bruno Paillard 1996 släpptes köade jag i den bitande vinterkylan till Systembolaget på Regeringsgatan i Stockholm. Det var på den tiden då man faktiskt fick köa för att få de nyheter man ville ha och inte kunde sitta i morgonrock och raggsockor bakom datorn och beställa från Systembolagets hemsida. Även om det var en rätt charmig tradition att träffa samma folk i kön varje månad med en rykande kopp nio-kaffe  i handen måste jag erkänna att det var inte bättre förr.

Hur som helst. Lådan jag köpte har under åren reducerats till ett par flaskor, och var flaska som poppats har varit lite mer intressant än den förra . 1996 är ansedd som en av tidernas absoluta bästa och mest långlivade årgångar, så när nästa stora årgång (2002) släpptes den 1:a november i år var jag där igen, den här gången i morgonrock och raggsockor.
Trots att jag redan på förhand visste att det inte var någon panik att korka upp mitt nya inköp av Bruno Paillard Brut Assemblage 2002 var det svårt att stå emot nyfikenheten. Skulle 2002 ha samma kindbensknäckande syra som 1996? Hur är det med frukten? och mognad? vinet har jag ändå 10 år på nacken.

Som vanligt var det en enkel match för Nyfikenhet VS. Lagringsskåp och de båda årgångarna ställdes fram för ett mästarmöte. För att höja dryckesterroiren ytterligare ett par pinnhål tog jag de båda flaskorna under ena armen och min flickvän Linn under den andra och gick en trappa upp till grannarna Hannu.  Champagne smakar som bäst tillsammans med de man tycker om, och ännu lite bättre en regnig måndag i november. Dessutom är det ovärderligt att få höra vad glada amatörkonnässörer tycker om ett vin  som man själv anser vara 75 cl reinkarnerad gud. En sak är säker, det är sällan vi är helt överens. En annan sak som är säker, Lotta och Lelle Hannu  blev inte direkt besvikna när de öppnade dörren för mig och mitt entourage.

Eftersom jag var osäker på om mina grannar överhuvudtaget uppskattade champagne tog jag med mig en enkel flaska franskt mousserande vin, ett av de mest säljande bubbelvinerna på Systembolaget, som jag tänkte skulle få inleda kvällen och provningen. Jag slår upp fyra glas och fem minuter senare är vi alla rörande överens om att det här är ett vin som vi ställer åt sidan för att istället fokusera på det tunga artilleriet, Bruno Paillard.

BRUNO PAILLARD BRUT ASSEMBLAGE  2002

Förs ut är årgång 2002. Innan vi delar våra upplevelser provar vi tyst och låter intrycken sjunka in. Min första tanke är hur publik framtoning 2002 har jämfört med hur jag minns 1996. Doften är läckert mjuk med toner av äpplen, våta stenar, smördeg och vanilj. Samma aromer återkommer i smaken där en frisk syra bäddas in av en gräddig rondör, fluffig mousse och rund frukt.
”Som ett varmt bubbelbad på en vindpinad havsklippa i regnet” tror jag att jag tänker tyst men inser att jag säger högt. De andra tittar förvånat upp och med ens är diskussionen igång.
”Sinnessjukt god doft!
” öppnar Lotta med näsan halvt nedpressad i glaset. En klunk och hon fortsätter belåtet, ”Smörkola och vanilj, också lite äpple. Vit choklad. Bitsk med samtidigt rund”.
Det slår mig att det Lotta precis sagt sammanfattar det som kan ta mig och andra vinskribenter ett halvt A4:a att försöka förmedla.
”Wow!!” Lelle har kommit igång och avbryter mig i tanken. ”Den här var häftig! Fruktig och gosig. Jättegod. Helt klart en favorit!”. Linn nickar instämmande med ett brett leende och lägger till några vinvana kommentarer om komplexitet och balans.

BRUNO PAILLARD BRUT ASSEMBLAGE 1996

Så är det då dags för min gamla favorit 1996 att visa vad den går för. Jag häller upp varsitt glas och vi är överens om att färgen skiljer sig markant med en betydligt mörkare och mer gyllengul färg än i 2002. Ett tydligt tecken på mognad. Även doften är mer mogen och aromer som mandel, nougat, kaffe, röda vinteräpplen och rostat bröd väller upp ur glaset. Smaken har hittat hem och varje del har satt sig tillrätta på sin favoritplats. Allt är i harmoni. Frukten är mogen och en lätt oxiderad ton tittar fram. Syran är frisk och stram, precis som väntat.
”Lite som nygräddad toscakaka mitt i en äppelskörd
”, slänger jag ur mig för att få igång de andra.
”Det är något i den här som inte finns i den andra. Den känns mer mogen på något sätt”, hugger Lelle in direkt och fortsätter, ”Russin i smaken, och äpplen, och kola. Lite brändare än den andra. Som det där brända på en perfekt creme brulée!”.
Lotta verkar vara i sin egen lilla värld med slutna ögon och näsan i glaset om vartannat, men ett nöjt litet leende avslöjar vad hon redan vet.
”Helt klart bitigare i kinderna än den förra”
, börjar hon och syftar på syran. ”Russin? ja, kanske. Definitivt röda vinteräpplen. Det blir som en större explosion i det här vinet, mer drag liksom. Kanske är det det man kallar fylligare?”.
Jag hör hur en dryg Helge Skoog dyker upp i mitt huvud och lite sarkastiskt svarar ”Ja lilla Lotta, det är precis det man kallar fyllighet”, mycket längre kommer jag inte innan Linn snyggt flikar in och instämmer med Lotta att det här vinet har betydligt mer mognadskaraktär och fyllighet än 2002:an. Återigen är vi alla överens.


ÄR BÄST GODAST?

Kan hända att Bruno Paillard Brut Assemblage 1996 just nu är ett något bättre vin än sitt sex år yngre syskon från 2002. Men är det godare?

Det är dags att bryta upp provningen och förbereda för kvällens middag. En Janssons Frestelse har redan börjat sprida ljuvliga aromer i köket. Det är såna här stunder som gör det mörka vinterhalvåret uthärdligt, tänker jag och tar en stor klunk ur ett av glaset. Med ens slår det mig att vi alla har valt ett och samma glas som vi nu går och sippar på i väntan på att middagen skall serveras. Glasen i våra händer är något ljusare till färgen än de som står kvar på bordet. Bruno Paillard 1996 må kanske vara bättre, men just ikväll är det inte godast.