Vi guidar dig i dryckesvärlden

EM-finalens revansch: Italien vs. Spanien

Årets EM-final i fotboll var en upplevelse som måste ha fått varenda italienare att fundera på om pizza och pasta verkligen skapar den perfekt människan. 
Så vad gör man inte för att återge hopp hos det stövelformade landet? Jo, man anordnar en returmatch, en chans för varenda vespafrälst att allt återigen ska bli bra. Man anordnar en match i öl. Reglerna är enkla, varje land ställer upp med två öl var, en ”premium” öl och en lite mer ordinär, men ändå snäppet över det gräsklippningen kräver. Två enskilda dueller, eller två halvlekar om du så vill. Må bästa ölland vinna!



Match 1: ”Bättre än gräsklipparöl

Italien: Mastri Birrai Umbri Cotta 21
Spanien: Rosita Original

Cotta 21 ger ett seriöst intryck där den står på hyllan i ett stormarknads-Coop i en halvsömnig toskansk håla. Skönt med en Peroni-fri, tänker jag. För 4,3 euro är den min.
Efter den obligatoriska nedkylningen så hälls ölen upp, en ofiltrerad skapelse (efter efterforskningar verkar det vara en variant på en veteöl), något som kan båda gott. Nåväl, doft och smakmässigt är det väl inget att skriva hem om, men när man sitter under den toskanska solen i 35 grader så känns det ändå klart godkänt. Färsk citron, örter och gräs tillsammans med en liten brödig maltton i en aningen vattnig tillställning kastas runt i munnen med en ensam humlekotte. En skumbanan gömmer sig i ett hörn. Ölet känns lite utspädd men ändå klart mer att greppa än din vanliga medelhavslager.

Hur gick det då för Rosita? 
Rosita köper man lättast på sin närmaste El Corte Ingles för 2,2 euro och i mitt fall konsumeras den på ett hotellrum i Barcelona i ett glas jag hittar på toaletten. Fröken Rosita tittar flirtande på mig från flasketiketten som om hon försökte dölja något. Och kanske gör hon det. Det är inte mycket till doft som bjuds ur det tandborstanpassade glaset. Fair enough, men en lätt sunkig lagerton (det är dock en golden ale) lyckas jag uppfatta, det här bådar inte gott. Smakmässigt är den enkelt brödig med citruskaraktär. Örtighet – maja, hundmat? lätt gräsig. Lite frukt, banan. Medelbeska. Kort smak.
Så, 1-0 till Italien med andra ord.

I halvtid kan vi konstatera att båda länderna inte direkt har imponerat. Båda ölen flyger dessutom under den ”ej prisvärt-allt om vin-flaggan” då de ligger kring 60-70kr/litern.

Match 2: ”Premium – nyckeln till frihet”

Italien: Birra del Borgo Reale
Spanien: Cervecera Casasola La Benedictina


Först ut är det italienska bryggeriet Birra del Borgo med ölen Reale. Språkvetaren roas av namnet ”Reale” som ju betyder kunglig på italienska och även gärna får tolkas som Real Ale. Och en ale är det, gjord i amerikansk stil, som en apa. Reale har införskaffats på samma Coop som Cotta 21 och prislappen är 7,8€, så det är bäst att den levererar. 
Yes! Doften gör mig glad, här finns allt jag vill ha i amerikanskinspirerad ale, grapefrukt, apelsinskal, granskott och en dos stenfrukter signerade prunus armeniaca, eller aprikos som vi kallar dessa mer vardagligt. Är detta en liten italiensk pärla? Jag tror det, för smaken är riktigt fin. Doftnoterna är med på paletten men det som gör mig extra lycklig är balansen. Det här kickar de flesta bärsen jag druckit i samma stil och den gamla trotjänaren Sierra Nevada Pale Ale skulle få se sig vaskad om den hamnade i fel händer.

Hur ska spanjorerna kontra? 

Åter på plats i hotellrummet i Barcelona och jag har lyckats byta upp mitt tandborstsglas mot ett ”vinglas” i äkta plast. Nåja, lite värdigare är det. Hyllan under hundmaten (Rosita) står ölen La Casasola Benedictina som kostar som Reale. Jag läser baksidesetiketten med min undermåliga spanska och skapar en teori om att den har genomgått en andra jäsning i flaskan. Vilket verkar stämma, Google translate övertygar med: ”Den första receptet är ett öl-liknande ”Lager”, blond, kropp, dubbla jäsning – en flaska, att smaka mycket fräsch.”

Ölen serveras och färgen påminner om solen kring 19-tiden, inte skinande utan komfortabelt mättad och vacker. Plastglaset förstör ungefär en tredjedel av upplevelsen.
Doften känns nästan knuten och bjuder inte på mycket så jag känner mig tvingad att dricka ner ölen så den får mer andningsutrymme. Det är väl inga mirakel som sker men lite mer kan jag urskilja, en elegant och blygsamt maltig doft av färska örter, gräs och citroner av bättre slag. I munnen kompletteras ovanstående med mirabelleplommon och en lätt jästig ton i ett medelbeskt avslut. Ja, jo, nja summerar jag ölen. självklart är det gott men når inte riktigt fram hela vägen. En välgjord, elegant lager perfekt som aperitif eller till eleganta rätter. Och ja, det smakar fräscht.

Om vi då summerar bataljen har vi en segrare. Italien tar hem förkrossande 2-0-seger. Vilken revansch! Birra del Borgo var en kul upptäckt som definitivt ska följas. Det hantverksmässiga förhållandet till öl växer i länderna kring Medelhavet vilket bådar för ännu en ursäkt att resa hit. ¡Salud y cincin!

/Gustaf Lönnbeck