Vi guidar dig i dryckesvärlden

Filmens flirt med vinnördarna

Gästbloggare: Anna Rönngren

Jag kan knappast i nuläget kalla mig varken cineast eller konsument av finlitteratur. Även om jag blir helt varm i kroppen när jag tänker på John Irving och Jonathan Safran Foer så har jag inte läst en enda bok som inte handlar om vin sedan senaste Harry Potter-boken kom ut. När tusan det nu var. Då och då händer det emellertid att jag hamnar i soffan och närmast pliktskyldigt tittar på en film – mest för att se om jag intresserar mig för något annat än vin. Det brukar ofta slutar med att jag somnar.

Hur som helst har jag kunnat konstatera att man åtminstone har ganska god vinsmak i filmens värld. Och det finaste är att filmskaparna oftast slår på riktigt stort när det vankas berusningsmedel. När jag tittade på förträffliga Ratatouille härom sistens bjöd de exempelvis på både 1947 Château Cheval Blanc och 1961 Château Latour. Mr. Creosote – den extremt överviktiga mannen i Monthy Python’s The Meaning of Life – beställer förövrigt 6 flaskor av just Château Latour (fast årgång 1945) innan han kräks rätt över John Cleese’s franska kypare. För en tid sedan fastnade jag även framför en oerhört korkad film som hette något i stil med ”Prinsen och jag 2” vars enda förtjänst var att de åtminstone hade den goda smaken att beställa in en 1983 Château Margaux (varpå min vininfekterade hjärna genast tänkte att -82:an kanske var för dyr).

En något snyggare film med betydligt bättre behållning är i sådant fall Inglourious Basterds – som förutom en välfriserad Brad Pitt med underbett även stoltserar med Perrier Jouët’s Belle Epoque i champagneflöjtarna. Att Hannibal Lecter i Hanibal (2001) dricker Trimbach’s Clos st Hune (en svaghet som han ju delar med Mikael på Popit här) tycker jag för övrigt är hysteriskt roligt mest för att det känns så fel att en kannibal dricker Alsace. Min förstahandsrekommendation hade förslagsvis varit ungerska Egri Bikavér – Tjurblodet från Eger. Fast det hade kanske varit för förutsägbart.

Exemplen på vin i film är i vilket fall som helst betydligt fler än vad som är önskvärt för mig att räkna upp här; James Bond pimplar ju förutom Dry Martini även Dom Pérignon, Bollinger, Château Angelus och Taittinger Blanc de Blancs, Ingrid Bergman dricker Volnay Caillerets Premier Cru från Bouchard i filmen Notorius och sen har vi ju såklart Sideways där de dricker det mesta (i synnerhet slutscenen är ju fantastisk där Miles gråthalsar en 1961 Château Cheval Blanc tillsammans med lite lökringar på ett hamburgerhak). Ja, ni märker ju.

Nåväl. Att det är just dessa iakttagelser som fastnat verkar styrkande i mitt antagande att jag gjorde rätt som blev sommelier och inte filmrecensent. På något viss vill jag ändå tro att dessa filmsekvenser är en blinkning till oss vinintresserade – något jag baserar på inbillningen att de som inte är förförda av den jästa druvmustens charm inte blir lika exalterade över en förbifladdrande Lynch-Bages som vi kan bli. Det hela blir lite som när filmanimatörerna på Disney slänger in ett vuxenskämt i Lejonkungen för att få föräldrarna att orka följa med barnen på bio; jag håller mig vaken en stund till och blir därtill sugen på att tömma vinkällaren. Lite Bollinger någon?

Någon film som Anna missat att ta med? Kommentera artikeln nedan!