Vi guidar dig i dryckesvärlden

Hårdrock, vin och Kent


”Det som är normalt för mig, är dödligt för en annan människa- och vad som är normalt för en annan människa är dödligt för mig. Helt okej för min del. Jag antar att jag skriver en sorts medicinsk historia. Jag tänker skänka min kropp till science fiction”

– Lemmy Kilmister, Motörhead –

Citatet är hämtat ur självbiografin ”White line fever” och är en reaktion på det faktum att Lemmy Kilmisters blod blivit klassat som omänskligt av en läkare.
När jag läste den här boken för ett år sedan ansåg jag den vara relativt dåligt skriven men fylld av humor, självdistans, tragik och en del intressanta poänger. Samma slutsats drog jag när jag för första gången fick se en livs levande flaska ”Motörhead Shiraz”, och då hade jag inte ens provat vinet. Fördomsfull? Snacka om. Jag var helt övertygad om att det här var ett tillfälligt ”branding-jippo”. En vinvärldens one-hit-wonder. Att det inte rörde sig om ett kvalitetsvin som gubbarna i Motörhead låg bakom rådde det ingen större tvekan om. Jag menar, hur kan en LSD-konnässör med receptbelagt blod ens ha en åsikt om hur ett drickbart vin bör smaka? Men det är såklart inte det som det här handlar om. Rent kommersiellt är konceptet en briljant idé, för efterfrågan är det inget fel på. Idag, ett år senare, har Motörhead Shiraz sålt i över 250 000 exemplar (eller sex gånger Platina som Motörheads svenske trummis Mikkey Dee så musikaliskt uttryckte det). Och att det inte var någon one-hit-wonder fick jag bittert erkänna när jag plötsligt satt där med 14 olika rockviner uppdukade framför mig. 14 viner varav fem redan har kvalat in på Systembolagets ordinarie sortiment efter såld volym. Containern med AC/DC-viner hann knappt lägga till vid kajen innan rubbet var sålt och drygt en vecka senare hade vinet ”Highway to hell” kvalat in på ordinarie sortimentet. Snacka om Highway! Och vissa i branschen anser nog även att slutdestinationen kan vara Hell.

Med facit i hand och nya rockviner på väg drog jag slutsatsen att någon måste titta djupare i flaskorna och se vad som döljer sig bakom dessa hårdrocksplanscher i miniatyr. Denna någon var jag, och till min hjälp hade jag mina medskribenter Alf Tumble och Maria Collsiöö.

Planen var enkel. Samtliga fjorton viner skulle provas blint och i varje kategori (rött och vitt) skulle tre favoriter utses. Enkelt i teorin. Inte fullt så enkelt i praktiken.
Vinerna som provades var:

AC/DC Hells Bells Sauvignon Blanc (74700 – 119 kr)
AC/
DC Thunder Struck Chardonnay (74680 – 119 kr)
AC/DC Highway to hell
Cab Sauvignon (74741 – 119 kr)
AC/DC Back in Black
Shiraz (74765 – 119 kr)
AC/DC You shook me all night long
Moscato (74164 – 119 kr)
Motörhead
Shiraz (6318 – 119 kr)
Motörhead
Rosé (70700 – 119 kr)
Kiss Zin Fire
Zinfandel (6575 – 99 kr)
Rolling Stones Forty Licks
Merlot (6675 – 119 kr)
Ledin
Shiraz (75546 – 119 kr)
Ledin
Chardonnay (75547 – 119 kr)
Elvis The King
Cab Sauvignon (6312 – 103 kr)
Elvis Blue Suede
Chardonnay (utgått)
Slayer Reign in Blood Red
Cab Sauvignon (74527 – 119 kr)

En generell summering är att det rör sig om publika, lättdruckna och överprisade viner från nya delen av vinvärlden.

DEN VITA SIDAN

På den vita sidan var vi alla överens om att det vin som var mest druvtypiskt var AC/DC- Hells Bells. Grönt, friskt och krispigt med klassiska toner av fläder och svartvinbärsblad. Oklanderlig och god sauvignon blanc helt enkelt. Även AC/DC- You shook me all night long höll sig till klassiskt druvtypiska aromer från moscato. Smaken är på gränsen till halvtorr och genröst fruktig. Oväntat och kul att de tuffa killarna i AC/DC ställer sig bakom en sötfruktig liten charmör som Moscato. Ett vin som garanterat kommer gå hem hos de långhårigas långhåriga mödrar och svärmödrar.
Bortsett från dessa två viner fanns det inget värt att nämna. Även om vi inte hade för avsikt att utse någon förlorare så gick det inte att undgå att den inofficiella prisbucklan för kategorins kalkon gick till Ledin Chardonnay. Den här gången hade inte Herr Ledin lyckas stämma många strängar på sin lyra. Vinet var dammigt, obalanserat, kartigt och hade en besk eftersmak. Ingen hit.

DEN RÖDA SIDAN

Som väntat var de röda vinerna överrepresenterade i provningen och här var det även betydligt svårare att komma överens om favoriterna. De viner som omnämndes som ursprungstypiska, druvtypiska och drickvänliga var AC/DC Highway to hell, Slayer, Kizz och Motörhead Shiraz. Bland dessa fick AC/DC Highway to hell någon form av uppskattning från oss alla tre och kan väl därmed utses som kategorins vinnare. Bland de övriga tre var det jämt skägg där vår personliga smak avgjorde våra favoriter.
Återigen var det ett vin som stack ut i mängden och tvingade oss att ännu en gång utse en kalkon. Och… vinnaren i kategorin ”Röd Kalkon” gick till……(dubbla baskaggar)…… Ledin. Detta trots att han lämnat det vita vinet i Sydafrika och här sökt lyckan med en Shiraz från Australien. Jag skall inte avslöja vad mina kollegor tyckte och sa om vinet, men mina provningsnoteringar såg till 100 % ut så här: ”Syltig doft med en överliggande svavelprutt. Sträv, kartig och innehållslös. Trist och menlös. Varför?”. Tolka det som ni vill.

PARENTESEN OM KENT

Precis när jag trodde mig vara klar och skulle påbörja min artikel så dyker ytterligare tre musikviner upp. Den här gången från gruppen Kent. Min första reaktion var ”suck” och min tanke var att det enda syftet för Kent att göra ett eget vin måste vara en provocerande motreaktion på övriga musikviner. Att provocera är trots allt något som ligger bandmedlemmarna lika nära hjärtat som goda viner. Men, det finns en stor skillnad mellan de tre vinerna från Kent jämfört med hårdrocksvinerna ovan. Istället för att låta en PR-byrå eller vinimportör välja ut ett billigt och lättdrucket vin för etikettering har Kent själva valt sina viner. Allt började i Berlin under inspelningen av förra plattan ”Röd” med tre röda flaskor vin från den toskanska vingården Tua Rita. Tua Rita är en liten vingård som årligen producerar 230 000 flaskor, dvs 20 000 färre än vad Motörhead Shiraz sålde under förra året. Vinet föll killarna i smaken och efter att ha fått grönt ljus för samarbete av Tua Rita och deras svenska distributör Vinovativa lanserades serien Kent Edizione lagom till att nya plattan ”Jag är inte rädd för mörkret” släpptes.
Serien består av tre viner med helt olika karaktär och syfte. Ett lättdrucket vitt aperitifvin, ett klunkvänligt rött vin och ett elakt, kärvt och strävt rött vin som kommer få fansen på grässlänten att sparka bakut och slita sina svarta kläder i stycken. Alla är generellt bra, men just nu faller min personliga smak pladask för det klunkvänliga röda vinet Kent Edizione II. Jag väntar gärna några år (ganska många) på Edizione III som förmodligen kommer blomma ut med tillmötesgående syror och tillgängliga tanniner. Där emellan sippar jag vitt Edizione I i bersån.
En mer traditionell recension skulle se ut som något i den här stilen:

Kent II Edizione bianco
Art nr: 73382 
Pris:
139 kr
Italienskt gulfruktig doft av persika, melon och aprikos med kryddiga toppnoter av vitpeppar. Frisk och lätt smak med fruktig elegans och läcker syra med örtigt efterhäng. Bra start på en middag.

Kent I Edizione rosso
Art nr: 73578
Pris:
119 kr
Kryddig doft av mörka plommon och svartpeppar. Smaken är elegant, relativt lätt, mjuk körsbärsfrukt, frisk syra och sammetslena tanniner. En karaktärsfull italienare som inte lämnar några slattar. Strålande tillsammans med pasta och andra lättare rätter.

Kent III Edizione rosso
Art nr: 73035
Pris:
179 kr
Återhållsam och knuten liten krutdurk som i dagsläget är mörkfruktig och stram med tanniner som tar tag i överläppen och drar upp den i ett brett hästagrin. Ett underbart vin om man är tanninberoende och gärna kokar mustiga viltgrytor eller halstrar blodiga entrecoter och toppar med tunt hyvlad björn. Ännu underbarare lär det bli om några år när vinet få blomma ut och tagga ner. Bra potential.

TILLBAKA TILL NITARNA

Avslutningsvis, vilket av rockvinerna ansåg jag då själv vara det som mest infriade mina förväntningar? Som så ofta slutar jag där jag en gång började, i det här fallet med ännu ett citat. Den här gången en kort dialog mellan Sex Pistols basist Sid Vicious och Motörheads Lemmy Kilmister.

– ”Lemmy, jag har börjat lira i ett band”!
– ”VA?!”
– ”Ja, jag lirar bas i Sex Pistols”
– ”Men Sid, du kan ju inte spela bas?”
– ”Nä, jag vet. Men jag är med i Sex Pistols!”

Går det att summera det här med rockviner bättre än så?
Lemmy kan inte ett smack om viner, men hans band har ett eget vin med sitt namn på. Och vet ni vad? Jag tyckte det var bäst av alla…