Vi guidar dig i dryckesvärlden

Medoc Marathon 2014 – hatten av!

Le Chapeau

För ungefär en vecka sedan satt jag med stumma vader och ohjälplig törst på en vinmiddag i Saint Estèphe. Några timmar tidigare hade jag passerat 60 slott och till slut mållinjen för 30-årsjubilerande Medoc Marathon i Bordeuax.

Att jag bestämde mig för att springa min första mara – den klassiska distansen 42,2 kilometer, mobilkartan nedan visar lite fel – i just Bordeuax var på något sätt oundviklig. Jag behövde en morot. Något som kunde få mig att kuta runt Södermalm med omnejd 3-4 dagar i veckan från februari till september. Målet förändrades under tiden. Från att bara ta mig runt och dricka vin till att hålla jämnt tempo och göra en tid under 3.30.

Medoc-marathon-2014-route

På flyget ner till Bordeaux  stötte jag på en man utklädd till präst. Redan då förstod jag att loppets maskeradtema ”Carnivals of the world” var på allvar. Själv hade jag ingen tanke på att klä ut mig. Skor, linne, keps och två energigels tejpade på varsin överarm var vad mina löparvänner hade sagt åt mig. Jag hade till och med frågat mitt team Chateau Lafon-Rochet om de hade någon dresscode och fått beskedet att detta var frivilligt.

Senare under kvällen blir det sofistikerad slottsmiddag med värdparet Diane och Michel Tesseron, deras vänner, extra kolhydrater till oss löpare (har aldrig sett pastaskruvar serveras i Bordeaux) samt tre olika viner: 2007, 2005, 1985. Tre årgångstypiska viner där 07 var härligt öppen och pigg medan 05 var krallig och sluten trots hela dagen i karaff. 85 var exakt så mogen som jag föredrar klassisk röd bordeaux – med ena foten fortfarande kvar i ”livet” och den andra begravd i mysig mylla. Dessvärre blev det bara en sipp av varje, jag höll igen, två vita veckor innan loppet var planen, dumt att chansa nu. Vid desserten vänder sig en äldre dam vid bordet mot mig och frågar:

– So, monsieur Alf, since you’re not dressing up tomorrow I guess your costume is just ”Swedish”, right?

– Eh. I suppose so. Costume Suédoise!

Loppet
MedocAlf8.45 morgonen därpå stod vi redo på startlinjen i Pauillac. På vägen till starten möter vi allt från utklädda avatarer till ballongtransor och Fred Flinta-kopior. Jag sticker iväg en snabbis för att värma upp och uträtta diverse morgontoalett men möts vid återkomsten av ett kravallstaket. Alla 10 000 löpare verkar ha slutit upp medan jag letat efter rätt buskage. Trycket på nummerlapparna i år var stort då Medoc Marathon firar 30 år. Tros att de flesta som springer gör det mest på skoj och för att dricka vin fulltecknades registreringen i ett nafs. Varje vinslott som vill ha med ett lag har dock ett antal nummerlappar reserverade. Slotten tävlar internt mot varandra med löparnas sammanlagd tid och det finns den charm i att en lägre klassad producent för en gångs skull kan slå ett välrenommerat slott. Mitt lag var alltså Lafon-Rochet. Ett slott på appellationsgränsen mellan St Estèphe och Pauilliac. Granne med Cos d’Estournel och  Lafite men med betydligt lägre prislapp. Husbonden Micheles Tesserons bror driver Pontet-Canet ett par kilometer längre bort, båda ägs nu av cocgnacfamiljen Tesseron.

medoc starten

Starten går! Fyrverkeri, samba och konfetti. Jag kommer iväg bra efter att två spanjorer lyft bort staketet och banat väg för oss utanför. De första 5km är flacka och följer floden uppströms. Min klocka visar 4.29/km vilken känns som ett bra tempo att hålla fast vid. Det är lätt att dras med och springa för fort i början. Mitt mål är att försöka ligga runt 4.30/km så länge jag orkar, förhoppnings upp till 30 km, och sedan slita resten.

Loppet både startar och går i mål i den lilla byn Pauillac. Däremellan passerar vi vingårdar och slott, totalt sett löper 7 kilometer av loppet genom vingårdarna på grusiga stigar – Graves – perfekt för terroirbeskådning på nära håll men tufft att springa på. Resten är svagt kuperad asfalt.

MedocM1

Första vätskekontrollen, eller ”den lilla frukosten” som den benämns, är vid Chateau Montrose efter 5 kilometer. En dj pumpar franska afrobeats och de första vinglasen står uppdukade bredvid croissanter, apelsinklyftor och lyckligtvis några vattenflaskor. På väg runt hörnet hör jag folk som ropar ”Aller Alf! Aller Alf!” Eller? Har jag fans på Montrose? Fett, tänker jag och får extra energi. Snart hör jag fler röster ”Bravo Alf! Aller Alf!”. Först då går det upp för mig att mitt förnamn är tryckt stort på nummerlappen så att alla kan se. Bravo Alf.

Efter drygt en mil börjar vi närma oss St Estpèhe och där jag huserar. Banan går inte förbi slottet men däremot grannen Cos d’Estournel där vår hejaklack borde stå. Benen känns lätta, men något familjärt ansikte ser jag inte. Å andra sidan hejar alla friskt. Några kvinnor ropar exalterat ”Sexmachine! Sexmachine!” och nu fattar jag snabbare. Killen som springer framför, han med en rosa kaninsvans på rumpan, har en t-shirt med texten ”I’m a sexmachine”. Jag flyter med i skuggan av kaninen, suger åt mig hejaropen och springer så småningom om honom.

Halvvägs

Vid 20 kilometer känns allt fortfarande bra. Solen börja värma ordentligt och när jag passerar Pontet-Canet rycker jag av mig min ena energigel. Jag har fått nytt löparsällskap av en liten man med prickiga shorts och korkhatt. Han är poppis bland publiken som ropar ”Le Chapeau! Aller Le Chapeau!”. Mannen vinkar och ler. Vi småpratar lite och han visar sig vara Belgiens viktigaste vinhandlare av bordeauxviner. Det är 9:e året han springer och han beklagar sig över värmen. I övrigt ser jag inte skymten av några utklädda löpare.

Medoc-Marathon1

Vätksekontrollerna avlöser varandra. I en vingård sitter en jazztrio och i en annan står ett hårdrocksband med en rejäl stack av Marshall-stärkare. Vid La Tour Carnet, 28 km tror jag,  pumpas det Daft Punk och även om jag tappat lite i tempo känns det fortfarande relativt lätt. Jag hoppar över ostron och glasskontrollen men gör hi-five med en hel skolklass och springer genom en ”bro-bro-breja-tunnel” utan att förlora fart. Jag stannar en sekund för att dricka ordentligt. Le Chapeau stannar och gör det samma. Vi fortsätter upp mot Ducru-Beaucaillou och någonstans i vingården som gränsar mot Latour måste jag stanna för att kissa lite snabbt. Hatten springer förbi, gör tummen upp och ser förvånansvärt pigg ut.

Terrängen vid 34 kilometer är kuperad och banan zick-zackar genom vingårdarna vilket gör det svårt att få till något flyt. Nu börjar slitet tänker jag. Det är nu alla träningstimmar förhoppningsvis ska ta mig i mål. Vid 37 kilometer når jag äntligen Lynch-Bages. En man följer efter mig med en bricka full Medoc 3av entrécôte och vinglas. Jag avböjer men orkar inte le längre, blir nästan sur. Till slut får jag äntligen en vattenflaska som jag häller ut över huvudet. ”Aller Alf, Aller Alf!” Nya hejarop får mig att kämpa vidare runt nästa gathörn. Jag skymtar skylten 40 km. Jag är åter tillbaka i byn Pauillac, vill bara lägga mig ner och bryta. När kommer 41 kilometerskylten??? Jag kollar på klockan 3.10.30. Va fan! Till slut hör jag speakerrösten från målområdet. Någon måste ha glömt att sätta upp den där jävla skylten. Eller så var det bara jag som inte orkade lyfta blicken tillräckligt. När jag äntligen ser målrakan får jag ny energi och  spurtar sista biten. Jag  hinner i kapp Le Chapeau och vi tillsammans korsar vi mållinjen på 3 timmar 16 minuter och 12 sekunder.

Efterfest

Efter målgången, när jag fått min goodiebag med riedeglas och en flarra vin, träffas alla löpare i ett tält med en stor kaloribuffé. En dj spelar franska eurofavoriter och dansgolvet fylls på snabbt. Jag sänker några snabba öl, äter lite chips och smågodis. Energin återvänder och med den en smått euforisk känsla, en dopaminutsöndring inte helt olik den när vi fick vårt första barn. Mäktigt. Efter en och en halv timme har jag fortfarande inte sett röken av någon löpare i mitt team. Jag bestämmer mig för att upprymd promenera tillbaka till slottet – en nätt nerjogg på 6 kilometer. Väl hemma vid slottet möts jag av alla jag känner. De har precis satt sig vid lunchbordet och entrecôten är transcherad. Nu börjar festen!

bild-1Senare på kvällen blir det stor middag och vinprovning i St Estephé. Vi sitter slottsvis och alla har fåt en låda med vinflaskor på bordet. Min host, Michel, har för säkerhets skull tagit med sig en extra låda godis under bordet. Till kvällens favoriter hör Ch. Lafon-Rochet 1995 och Les Pagodes de Cos 2004 (Cos andravin). Mitt i stimmet mellan varmrätten och osten skymtar jag ett bekant ansikte längre bort i salen– Le Chapeau! Tack för allt kompis. Vi ses nästa år.

PS. Jag vill också passa på att tacka mina löparkompiscoacher Magnus och Gabriel för tips och support samt Anders Szalkai för ett grymt träningsschema. Bilderna är delvis mina egna och delvis andras, tack för lånet.

Det här blir mitt sista inlägg här på Popit, men mina skribentkollegor styr skutan vidare så fortsätt följa Sveriges mest dedikerade dryckesblogg. Det tänker jag göra! /Alf