Vi guidar dig i dryckesvärlden

smoke and the water (of life)

Förlåt den usla Göteborgshumorn, men dagens fundering handlar trots allt om rökig whisky. Och varför vi älskar den så ohämmat på våra nordiska breddgrader. Efter att ha pratat med hundratals whiskyintresserade under åren – allt från totala nybörjare till ohämmade nördar med specialistkunskaper på gränsen till Rain Mannivå – verkar en övervägande stor del hittat in i whiskyns väg genom rökig malt. Det finns många teorier till varför vi dras till torvröken, men det finns framförallt två jag kan skriva under på.

Det verkar som många har en grundinställning att ”jag gillar inte whisky”. Ofta baseras inställningen på en synnerligen usel tonårsfylla på någon billig blend, och som åratal senare framkallar kväljningar så fort drycken förs på tal. (jodå, räkna in mig i den kategorin) När man väl får ett glas rökig single malt blir man mest förvånad för ”det här smakar ju inte whisky!”, och associationerna går mer till Lejonpastiller, tjära och rökta charkuterier. Helt enkelt luras man in i whiskyvärlden.

Som min gamla mattelärare på Tibble Gymnasium uttryckte saken på bred skånska: ”Alla sätt är bra. Utom de dåliga.”

Teorier om att vi dras till de här smakerna då man förr i världen konserverade livsmedel genom rökning, och att röksmaken därför blev en markör för att mat är ”bra”, hör man om med jämna mellanrum. Det kan ju finnas någon sanning i det, även om det känns en smula långsökt för att förklara varför vi gillar röksmak i både mat och kryddning.

Förklaringen haltar ju också då det främst var i Norden vi rökkonserverade mat, medan t.ex rökiga chilisorter som Chipotle varit mycket populära i centrala och södra amerika i hundratals år.

Tillbaka till whiskyn: Faktum kvarstår att de rökigaste sorterna ligger högt på listorna över mest sålda singel-maltwhiskyn i Sverige. Laphroaig och Bowmore står bredbent och talar till stora folkmassor, inte bara inbitna nördar. Tvärtemot vad en del ‘experter’ vill göra gällande är Islaywhiskyn inte en svår, avancerad whisky för erfarna konnässörer, utan – just för att man kan ”luras” – en perfekt nybörjarmalt med sin tydliga torvrök.

I takt med att världen hittat till Islay och fantastiska malter som just Laphroaig, Lagavulin och grannen Ardbeg kommer en del mindre lyckade försök som ett brev på posten. Lite på samma vis som när Nirvana och Pearl Jam slog igenom stort – det dröjde inte länge innan världen dessutom fick Nickelback och Creed.

Den annars rätt trevlige höglandsmalten Tomatin har en rökig lillebror kallad Old Ballantruan. Vid 50% styrka är det närmast en fest i rök och gummitoner. Står jag i en cykelverkstad som just brunnit? Ajajaj, inte vad jag vill ha i mitt whiskyglas. Ett annat kraftigt snedsteg är Ballechin som kommer från det lilla destilleriet Edradour. Man kan ju starkt misstänka att deras fokus ligger på besöksverksamheten snarare än whiskyproduktionen även de bästa av dagar, men när de går loss på torvröken tar jag min mats ur skolan helt enkelt.
Undvik för allt i världen.

Med risk för att vara traditionalist är det Islay du ska söka dig till för de riktigt bra rökwhiskyupplevelserna. Utöver All Star-trojkan Lagavulin/Laphroaig/Ardbeg (har ni inte provat den sherrylagrade Uiegeadahl-tappningen har ni ett stort ögonblick framför er) har den lilla ön precis begåvat världen med det lilla gårdsdestilleriet Kilchoman. Här har de hittat helt rätt med sin torvrökta malt, och balansen mellan rök, subtila citrusfruktiga drag och snyggt balanserade fattoner imponerar stort, sin unga ålder till trots.
Upptäck för allt i världen!